Inomhus

Målargubbarna som ska måla mina fönster ringde på klockan sju. De sa att de skulle komma senare under dagen. Jag gick upp, kokade kaffe och tänkte att de skulle komma åtta, nio. Senast tio. 10.37. Fortfarande inget. det finns lixom grejer jag skulle kunna ha gjort. Sovit.
Tvättat.
Det är dessutom sol, solat. blir blekare för varje timme som går.
Det här är dessutom min lediga dag.
Hur ska jag kunna förlåta de när de ramlar in någon gång efter lunch? Vilken dörrmatta jag är.
"Välkommen, stig på. Kaffe?"

På restaurang

Vi satt nere på vietnamesen för någon dag sedan. Jättescampis och anka. Jag var sugen på lite omega-3 och M älskar ankfett. Han nämnde flera gånger hur gott ankfett är. Och det är jag väl beredd att hålla med om. Bättre än mycket annat fett.
Sedan tittade han mig in i ögonen och sa:
- "Nu har jag läst hela din blogg."

Inte säker på att han är medveten om att den uppdateras löpande. Enligt honom har han i alla fall läst nog.

Man har ju ett bra jobb ändå

glider in klockan tolv. stänger klockan fem. igår fick vi varsin stor picknickkorg med lax och lyx.
ja, vi har det bra.
det finns sämre arbetsplatser så att säga. som när jag jobbade med en full spanjor på en tapasrestaurang. han slängde pimientos i nacken på mig när jag tog beställningar och jag fick betalt i cash. hittar jag på?
näää.

förslag på bild: churros
(väldigt sugen på churros.)

No worries...

nu tog jag bort musikinläggen. det skränar så i mitt huvud. framförallt den där jvla blame it on the boogie.

i will blame it on the boogie

Igår var det personalfest - i parken. Hela varuhuset var där. hög ljudnivå. det är det sista jag kommer ihåg. väldigt hög ljudnivå.
Jag blir bara deprimerad när jag ser "blame it on the boogie" inlägget här nedan.
Igår var jag så glad och lyssnade på Jackson 5. och idag...
när man vaknar upp och tror att man klarar sig undan... då vet man att det kommer smygande runt kvart i tre.

Mina fans

Mamma ringde. Fått lite klagomål.
Min svenska är tydligen under all kritik. Jag skriver "lixom" med "x" och "såna därna" istället för jag vet inte vad.
Jag svarade att det ska vara så. För att det är kul. Talspråk. En stil jag testar. Tillbaka fick jag ett misstroget "Jaha".
Kom igen. Jag gick ändå ut med MVG i svenska.
Så fick man det sagt också.

Welcome to...

Hollywood. Uppåt, framåt. Större, bättre. Hollywood.
Det är vad jag säger till Mishmash. Vamos a Hollywood. Vi siktar på att spela tennis med Steven Spielberg redan nästa år.
Jag peppar. Jag är nästa svensk hollywoodfru - klädd i svart. Hollywoodfru gone goth.

Los amigos

I brist på reseresurser, ger jag nu upp Formentera för en liten stund och åker ner till tanto för att träffa vännerna istället.
Orkar inte rita något.
måste rita arbetsprover, God damn it! Idag står allting still!

Panik

När fan kom den? konstigt. det går aldrig, den e snart slut. sommaren alltså.
blir så nervös att det här är det enda jag har lyckats knåpa ihop på två timmar (bilden). Lite ur gängorna.
samtidigt har jag suttit och sökt på resor till ibiza och formentera. lyssnar på xx. då blir det så här.
bea brukar alltid säga att man ska skapa något som är nära en. det är lättare.
men vill inte rita ett gult funkishus.

ska sätta mig och teckna något med lite högre kvalitet.

Kaffe!

Kaffet är slut!! måste springa ner! Panik!
Nu försöker jag pressa den sista lilla teskeden för att få mig en snabb sup innan jag klär mig.

En till...

kom på en till sekvens som skulle passa mig.
Följande:
Vända sig om så håret flyger i vinden, titta sig över axeln och le/skratta.

en annat alternativ

Vem e du?

Om jag var skådespelare, i egentligen vilken serie som helst från 70-talet och framåt, så skulle jag ju självklart ha en opening credit-bild. En sån där sekvens som presenterar skådespelaren/skan. Jag har tänkt lite på det där.
och nu har jag äntligen bestämt mig. (Jag har stått framför spegeln och övat lite.)
Jag skulle ha antagligen en väldigt dramatisk bild där jag lixom ler med öppen mun, men nu har jag bestämt mig för följande:

Man ser mitt hår bakifrån och så vänder jag mig hastigt om, så håret flyger av vinddraget och så ler/skrattar jag.

Va fan!

Jag vågar inte ens skriva ordet i rubriken, jag mår illa. Godis. För någon vecka sedan bytte man leverantör av godis nere på Ica Aspudden. Jag skojade, skrattade, pekade på tjockisarna som köpte upp sig.
Jag ber om ursäkt, tjockisar, jag förstår att ni köpte upp er. Jag borde också ha gjort det.
Det skulle ju visa sig vara vårt sista godis!

Fan ta ica. Jag är så besviken, arg.
De har bytt ut karamellkungen mot något annat skit som kallas typ drömgodis. Och det är fan ingen dröm. De har tagit bort mina sura band. Röda, sura band på rulle. fan jag älskade de.
Jag orkar inte ens prata om det. Nu finns det typ giftgröna colaflaskor som smakar päron; päronflaskor. Fy fan!
Det var verkligen det jag tyckte var bra med att flytta till aspudden från första början. Det fanns inte sura band på rulle på Mariatorget. FAN!

Barcelona i korthet

Så efter en jävligt jobbig resa hem, är jag nu i kalla svedala. Vickys födelsedag var kul, vi var hemma klockan halv åtta på söndagmorgonen. I barcelonamått mätt så gick vi alltså hem tidigt. och nu har jag alltså kickat igång bloggen igen.

De svartvita bilderna här under är bilder jag ritade på flyget. när jag satt bredvid två brudar som bara pratade om churros. De var så sugna på churros att de for real pratade om det i tre timmar.

Vicky bor hos en supergullig tjej i en jättefin lägenhet. Hon och hennes amerikanska pojkvän var där. Extremt psykedeliskt alltihop - Det paret är lixom 40 år för sent. Långa hår och utsvängda jeans. absint och lsd.

Vi käkade i alla fall i Raval på en mexikansk restaurang med alla Vickys polare. Sedan barhoppade vi på massor av små mysiga inrökta barer till sju på morgonen, som sagt.

Vicky och jag sålde färgglada solfjädrar på svettiga och/eller rökiga klubbar.

Picasso målade aldrig Mona Lisa

men OM han skulle ha gjort, så skulle hon se ut någonting sånt här.

Arkiveras under semesterminnen

Jag glömmer aldrig den Barcelona-hunken som serverade på ett café i Raval. Lång och solbränd med bruna ögon.
Jag, Vicky och Cassi satt på eftermiddagen och drack vin. Han står vid vårt bord för att ta en beställning när Cassy säger:

"Nä, hörrni flickor. Ska vi inte ta oss ett järn?" - på bästa "40-års tjejer på konferens" - manér.
Då svarar hunken på svenska:

- En jägermeister kanske?

*Vicky, Cassi och Lollo dör*

Det här att resa med stil...

...det är svårare på vägen hem


kort kjol, sminket under ögonen, min lilla blonda lugg ligger mitt på huvudet. Hamnar bredvid en barnfamilj med bebis när jag väl kommer på flyget.
Vi tittar på varandra och bestämmer oss för att det här inte funkar- för någon utav oss.